Dag 360. Med René Barbier till hjälp.

Jag har idag existerat en vecka som 29-åring. Konstaterade i badrumsspegeln nyss att ålderstecknen framträder allt tydligare: kråksparkarna blir allt charmigare, de begynnande kotförskutningarna allt orubbligare. Plus att jag förnimmer en ofräsch tröghet i borte korridoren av tankeförvaltningen vars illasittande försök till livsvisdomar ofrånkomligen får mig att längta efter den lite spektakulära hjärngympekombinationen amfetaminrus och korsord, inte minst DN:s söndagskorsord som är en smula tuffare att klara än alla de andra korsorden, låt säga i aftonbladets ljumma helgbilaga till exempel. Ett gammalt hatobjekt i korsordssammanhanget är förresten Dagens nyheters tramsiga lördagskryss som i praktiken bara består av en enda stor, skämtsamt skissad bild (tänk illustrationerna till "Swanberg" på namn & nytt längst bak i tidningen) som i sin tur fungerar som en tafflig rebus i förhållande till det som borde vara huvudnumret, dvs själva krysset. Jag bryr mig inte så mycket om särskrivning men det här lördagskrysset tycker jag är oerhört förflackat som hjärngympa betraktat. Sudoku har jag inte pallat börja med, det påminner mig om ett räknegalet ex som inredde sin lägenhet genom att krypa på golvet med en tretticentimeterslinjal i handen för att optimera placeringen av möblerna.

Värst av allt är i och för sig det satans verk som kallas KRYPTO. Jag kan inte ens föreställa mig ett överjävligt svartvitt, nummerförsett krypto för min inre syn utan att i ren förtvivlan börja klia sönder mina handeksem som för övrigt är ganska vidriga.

Vad ostrukturerat det här blev: förmodligen för att jag sitter bredvid en flaska mousserande Rene Barbiér just nu och dränker mitt agg mot pensionärer och förmodligen också för att jag laddar inför personalfesten med kultur- och socialförvaltningen jag ska på nu på fredag på Slidingö. Det är den där fecken där jag ska bli fullast och sådär skojigt lesbo-klämma på mina kollegors tuttar, som ni vet. Hick.