Yay internet igen!

Bredbandsbolaget, de bajskorvshororna som behövde fem veckor på sig att flytta ett internetabbonemang några kilometer söderut, ska få betala dyrt för alla de HORDER av bloggläsare som jag nu tappat pga nada nätverkslina. Förlåt den grova liknelsen i meningens början men när man inte har möjlighet att skriva på så länge tappar man förmågan att formulera sig med stilistisk elegans. Nåväl, jag är tillbaka, äldre än någonsin och jag är fortfarande svårt plågad av detta förestående år innan jag träder in i de medelålders spöklika krets. Ett par tecken på min ofrånkomliga resa in i skymningslandet:

1. Jag hetsäter inredningsmagasin som Allt i hemmet, Elle Interiör samt - håll i er nu - tidningen Drömhem och trädgård.
Den senare en komplett bibel för den som önskar inreda sitt hem enligt Mi Ridell-konceptet dvs "Shabby Chic".

2. Jag har ända sen flytten sett till att vi ständigt har en burk med soltorkade tomater i kylen.

3. Splitter ny och radhusbrackigt glänsande platt-teve återfinnes på altarplats i vardagsrummet.

4. Jag har setts surfa receptsidor med inriktning på GI-kost.

5. Och som ytterligare ett förtvivlat led i denna råsvenniga hälsosatsning har jag dessutom - åh gud vågar jag ens säga det här - börjat motionera med gåstavar, eller som det numera kallas: Nordic Walking. Fabian, om du läser det här - låtsas för bövelen inte om mig om du skulle möta mig på Gamla Enskedes gator iförd usa-pensionärssneakers, stavar och ansträngt gungande byst.

6. Jag har börjat läsa gamla Nobelpristagare helt maniskt eftersom jag insåg att jag borde ha läst åtminstone typ fem innan jag dör.

AH, IT FEELS GOOD TO BE BACK!

Dag 355-351. My life in a box

Dag 355-351 kan sammanfattas med ett ord: KARTONG.

Stora, små, sönderpackade, bananiga. Ytterligare ett tecken på att man är medelålders är ansamlingen av prylar som kräver omsorgsfull inbäddning inuti de ogästvänliga flyttlådorna.

Detta faktum kommer dock inte på något vis påverka min vana att ropa in tysktillverkade porslinsrådjur på Tradera.

PS. Det är inte min äckliga matta som syns däroppe. Jag har stulit bilden från någon, troligen en pensionär. DS.

Dag 356. Bästa medicinen mot söndagsångesten.

På Konsum ikväll, vid kassan. Vi har handlat grisig snabbmat i Liljeholmen och nu ska vi åka till hela långa vägen till Söder igen, så jag rotar i kassen efter nyinköpta tramstjejtidningen:

Mackan - Nej! Du får inte läsa den på tunnelbanan!
Jag - Meh, varför inte då?
Mackan- Nej för såna där tidningar köper man för att man ska läsa dom tillsammans hemma i sängen! Och sen när man läst klart ska man ligga med varann!

Och så bara nån minut senare, på perrongen:

Mackan (sjunger Leonard Cohen style) - Tågeluuuuuja, Tåååågeluja
Jag - Vad sjunger du?!
Mackan - Hör du inte det? Tågeluja. Som Halleluja ju. Fast med tåg.

Ni fattar att jag dyrkar honom va?

Dag 357. Den här bilden kan jag titta på hur länge som helst.

Det finns inget, absolut inget gulligare än detta. Vem orkar ens fundera på att trettioårskrisa när man får möjlighet att badda ögonen med en liten långörad bebis-ZÅZNA? Seriöst, jag grinar när jag ser så här fina vägkorsningar till djur. Vad tror ni, är det zebran som är mamman och åsnan pappan eller är det tvärtom? Bild från nätets bästa sajt ever, Cute Overload.

Dag 358 (retroaktivt). Röster om trettioårskrisen

Ett par träffar vid googling av ordet TRETTIOÅRSKRIS

Ett rörande brev till Hemmets Journal från signaturen Linda, som uttrycker ack så typiskt förtret och inte så lite förtvivlan över sin situation som varande trettioårig singel utan tillstymmelse till fast förhållande. Man kan undra en smula över hennes konsekventa bruk av ordet "gammelpiga" för att beskriva sin situation (har det kanske att göra med att hon skriver till just Hemmets Journal?), men ändå. Här. Journalen har en grym webbsida btw, bokmärk direkt.

På bloggen Synpunkt beskriver den trettioårige skribenten Ganter hur hans tandläkare påpekar att det är "normalt att tandköttet drar sig tillbaka lite när man blir äldre. 'Tänk på att du ätit med dem och borstat dem rätt många gånger vid det här laget.' " Jag vet inte hur ni känner men när jag hör sånt här får jag omedelbart grova skräckbilder för min inre syn: trettioåriga jag som bittert sätter sina påfallande långa gaddar i en trösthamburgare. Trettifemåriga jag som skrämmer småbarn och yngre män genom att skratta högt och hest medan jag blottar en tandrad med omväxlande köttiga gluggar och gulnade huggtänder. 50-åriga jag: en fullt utvecklad Tyrannosaurus Rex i foppatofflor och färgglad tunika.

Min blogg kommer som tredjeträff. Och I som här inträden, låten allt hopp fara.

Dag 359. För er som undrat

Och för er som undrat: ja, jag har försökt fuska med dagarna lite. Jag ligger lite efter i nedräkningen, och ansätt mig inte är ni snälla för det är mitt sätt att behålla fotfästet i tillvaron just nu.

Om tid är pengar så lever alla över sina tillgångar, som den gamle skriftställaren Ludwig Fulda sa, fast på tyska då.

Dag 360. Med René Barbier till hjälp.

Jag har idag existerat en vecka som 29-åring. Konstaterade i badrumsspegeln nyss att ålderstecknen framträder allt tydligare: kråksparkarna blir allt charmigare, de begynnande kotförskutningarna allt orubbligare. Plus att jag förnimmer en ofräsch tröghet i borte korridoren av tankeförvaltningen vars illasittande försök till livsvisdomar ofrånkomligen får mig att längta efter den lite spektakulära hjärngympekombinationen amfetaminrus och korsord, inte minst DN:s söndagskorsord som är en smula tuffare att klara än alla de andra korsorden, låt säga i aftonbladets ljumma helgbilaga till exempel. Ett gammalt hatobjekt i korsordssammanhanget är förresten Dagens nyheters tramsiga lördagskryss som i praktiken bara består av en enda stor, skämtsamt skissad bild (tänk illustrationerna till "Swanberg" på namn & nytt längst bak i tidningen) som i sin tur fungerar som en tafflig rebus i förhållande till det som borde vara huvudnumret, dvs själva krysset. Jag bryr mig inte så mycket om särskrivning men det här lördagskrysset tycker jag är oerhört förflackat som hjärngympa betraktat. Sudoku har jag inte pallat börja med, det påminner mig om ett räknegalet ex som inredde sin lägenhet genom att krypa på golvet med en tretticentimeterslinjal i handen för att optimera placeringen av möblerna.

Värst av allt är i och för sig det satans verk som kallas KRYPTO. Jag kan inte ens föreställa mig ett överjävligt svartvitt, nummerförsett krypto för min inre syn utan att i ren förtvivlan börja klia sönder mina handeksem som för övrigt är ganska vidriga.

Vad ostrukturerat det här blev: förmodligen för att jag sitter bredvid en flaska mousserande Rene Barbiér just nu och dränker mitt agg mot pensionärer och förmodligen också för att jag laddar inför personalfesten med kultur- och socialförvaltningen jag ska på nu på fredag på Slidingö. Det är den där fecken där jag ska bli fullast och sådär skojigt lesbo-klämma på mina kollegors tuttar, som ni vet. Hick.