Yay internet igen!

Bredbandsbolaget, de bajskorvshororna som behövde fem veckor på sig att flytta ett internetabbonemang några kilometer söderut, ska få betala dyrt för alla de HORDER av bloggläsare som jag nu tappat pga nada nätverkslina. Förlåt den grova liknelsen i meningens början men när man inte har möjlighet att skriva på så länge tappar man förmågan att formulera sig med stilistisk elegans. Nåväl, jag är tillbaka, äldre än någonsin och jag är fortfarande svårt plågad av detta förestående år innan jag träder in i de medelålders spöklika krets. Ett par tecken på min ofrånkomliga resa in i skymningslandet:

1. Jag hetsäter inredningsmagasin som Allt i hemmet, Elle Interiör samt - håll i er nu - tidningen Drömhem och trädgård.
Den senare en komplett bibel för den som önskar inreda sitt hem enligt Mi Ridell-konceptet dvs "Shabby Chic".

2. Jag har ända sen flytten sett till att vi ständigt har en burk med soltorkade tomater i kylen.

3. Splitter ny och radhusbrackigt glänsande platt-teve återfinnes på altarplats i vardagsrummet.

4. Jag har setts surfa receptsidor med inriktning på GI-kost.

5. Och som ytterligare ett förtvivlat led i denna råsvenniga hälsosatsning har jag dessutom - åh gud vågar jag ens säga det här - börjat motionera med gåstavar, eller som det numera kallas: Nordic Walking. Fabian, om du läser det här - låtsas för bövelen inte om mig om du skulle möta mig på Gamla Enskedes gator iförd usa-pensionärssneakers, stavar och ansträngt gungande byst.

6. Jag har börjat läsa gamla Nobelpristagare helt maniskt eftersom jag insåg att jag borde ha läst åtminstone typ fem innan jag dör.

AH, IT FEELS GOOD TO BE BACK!

Dag 355-351. My life in a box

Dag 355-351 kan sammanfattas med ett ord: KARTONG.

Stora, små, sönderpackade, bananiga. Ytterligare ett tecken på att man är medelålders är ansamlingen av prylar som kräver omsorgsfull inbäddning inuti de ogästvänliga flyttlådorna.

Detta faktum kommer dock inte på något vis påverka min vana att ropa in tysktillverkade porslinsrådjur på Tradera.

PS. Det är inte min äckliga matta som syns däroppe. Jag har stulit bilden från någon, troligen en pensionär. DS.

Dag 356. Bästa medicinen mot söndagsångesten.

På Konsum ikväll, vid kassan. Vi har handlat grisig snabbmat i Liljeholmen och nu ska vi åka till hela långa vägen till Söder igen, så jag rotar i kassen efter nyinköpta tramstjejtidningen:

Mackan - Nej! Du får inte läsa den på tunnelbanan!
Jag - Meh, varför inte då?
Mackan- Nej för såna där tidningar köper man för att man ska läsa dom tillsammans hemma i sängen! Och sen när man läst klart ska man ligga med varann!

Och så bara nån minut senare, på perrongen:

Mackan (sjunger Leonard Cohen style) - Tågeluuuuuja, Tåååågeluja
Jag - Vad sjunger du?!
Mackan - Hör du inte det? Tågeluja. Som Halleluja ju. Fast med tåg.

Ni fattar att jag dyrkar honom va?

Dag 357. Den här bilden kan jag titta på hur länge som helst.

Det finns inget, absolut inget gulligare än detta. Vem orkar ens fundera på att trettioårskrisa när man får möjlighet att badda ögonen med en liten långörad bebis-ZÅZNA? Seriöst, jag grinar när jag ser så här fina vägkorsningar till djur. Vad tror ni, är det zebran som är mamman och åsnan pappan eller är det tvärtom? Bild från nätets bästa sajt ever, Cute Overload.

Dag 358 (retroaktivt). Röster om trettioårskrisen

Ett par träffar vid googling av ordet TRETTIOÅRSKRIS

Ett rörande brev till Hemmets Journal från signaturen Linda, som uttrycker ack så typiskt förtret och inte så lite förtvivlan över sin situation som varande trettioårig singel utan tillstymmelse till fast förhållande. Man kan undra en smula över hennes konsekventa bruk av ordet "gammelpiga" för att beskriva sin situation (har det kanske att göra med att hon skriver till just Hemmets Journal?), men ändå. Här. Journalen har en grym webbsida btw, bokmärk direkt.

På bloggen Synpunkt beskriver den trettioårige skribenten Ganter hur hans tandläkare påpekar att det är "normalt att tandköttet drar sig tillbaka lite när man blir äldre. 'Tänk på att du ätit med dem och borstat dem rätt många gånger vid det här laget.' " Jag vet inte hur ni känner men när jag hör sånt här får jag omedelbart grova skräckbilder för min inre syn: trettioåriga jag som bittert sätter sina påfallande långa gaddar i en trösthamburgare. Trettifemåriga jag som skrämmer småbarn och yngre män genom att skratta högt och hest medan jag blottar en tandrad med omväxlande köttiga gluggar och gulnade huggtänder. 50-åriga jag: en fullt utvecklad Tyrannosaurus Rex i foppatofflor och färgglad tunika.

Min blogg kommer som tredjeträff. Och I som här inträden, låten allt hopp fara.

Dag 359. För er som undrat

Och för er som undrat: ja, jag har försökt fuska med dagarna lite. Jag ligger lite efter i nedräkningen, och ansätt mig inte är ni snälla för det är mitt sätt att behålla fotfästet i tillvaron just nu.

Om tid är pengar så lever alla över sina tillgångar, som den gamle skriftställaren Ludwig Fulda sa, fast på tyska då.

Dag 360. Med René Barbier till hjälp.

Jag har idag existerat en vecka som 29-åring. Konstaterade i badrumsspegeln nyss att ålderstecknen framträder allt tydligare: kråksparkarna blir allt charmigare, de begynnande kotförskutningarna allt orubbligare. Plus att jag förnimmer en ofräsch tröghet i borte korridoren av tankeförvaltningen vars illasittande försök till livsvisdomar ofrånkomligen får mig att längta efter den lite spektakulära hjärngympekombinationen amfetaminrus och korsord, inte minst DN:s söndagskorsord som är en smula tuffare att klara än alla de andra korsorden, låt säga i aftonbladets ljumma helgbilaga till exempel. Ett gammalt hatobjekt i korsordssammanhanget är förresten Dagens nyheters tramsiga lördagskryss som i praktiken bara består av en enda stor, skämtsamt skissad bild (tänk illustrationerna till "Swanberg" på namn & nytt längst bak i tidningen) som i sin tur fungerar som en tafflig rebus i förhållande till det som borde vara huvudnumret, dvs själva krysset. Jag bryr mig inte så mycket om särskrivning men det här lördagskrysset tycker jag är oerhört förflackat som hjärngympa betraktat. Sudoku har jag inte pallat börja med, det påminner mig om ett räknegalet ex som inredde sin lägenhet genom att krypa på golvet med en tretticentimeterslinjal i handen för att optimera placeringen av möblerna.

Värst av allt är i och för sig det satans verk som kallas KRYPTO. Jag kan inte ens föreställa mig ett överjävligt svartvitt, nummerförsett krypto för min inre syn utan att i ren förtvivlan börja klia sönder mina handeksem som för övrigt är ganska vidriga.

Vad ostrukturerat det här blev: förmodligen för att jag sitter bredvid en flaska mousserande Rene Barbiér just nu och dränker mitt agg mot pensionärer och förmodligen också för att jag laddar inför personalfesten med kultur- och socialförvaltningen jag ska på nu på fredag på Slidingö. Det är den där fecken där jag ska bli fullast och sådär skojigt lesbo-klämma på mina kollegors tuttar, som ni vet. Hick.

Dag 361 (retroaktivt). Opeppande 30-åringar

Retroaktiv bloggning.
I kategorin "Opeppande trettioåringar" presenteras härmed 30-åring nr 1:


hkh kronprinsessan Victoria

Jag är rädd för att åldrandet har gjort Victorias 30-årspersona lika utslätad och stiff som mamma Silvias dyrköpta anletsdrag. Helrörsgalopperandet med de pigga kharma-bratsen verkar helt övergivet till förmån för en vanlig kedjehuskille från Ockelbo, och den förargliga fast lite charmigt slängiga stockholmskan verkar helt ha medietränats bort med resultatet att Victoria inte bara är utan också låter som en skugga av sitt gamla livfulla 20-årsjag. Men well well eftersom det är en sån give away att racka ner på kungafamiljen ska jag inte säga mer om detta utan istället länka till Kjell Häglunds skamlöst roliga nedsabling av samtliga i familjen. Här.

Dag 362. Exil på Lidingö

Hej. Jag är i exil hos min far på Lidingö när lägenheten jag bor i ska visas för folk. "Perfekt förstalägenhet" blev den originella formulering mäklaren valde att annonsera med. Håhåjaja. Bara det att för mig är det snarare den femte. Hursom, blotta ordet "förstalägenhet" ger mig små bitterljuva nostalgirysningar i nacken. Jag minns när jag flyttade till min första egna lägenhet arton år gammal, känslan av nyvunnen husmoderlighet som svällde i magen när jag stolt packade upp mina förpackningar med makaroner och Demae Ramen-nudlar och hur jag noggrant placerade oräkneliga burkar med vita bönor på rad i skafferiet till tonerna av typ, Portishead. Hur jag bäddade sängen medan jag för mitt inre öga målade upp alla snuskigheter som jag nu skulle ha möjlighet att ägna mig åt ostörd i den. Jag gick bananas åt den enkla och stilrena lägenheten genom att omedelbart svampmåla väggarna i terrakotta och matcha med hemmafixade kornblå trämöbler. Det var som att bo i en korsning mellan ett dagis och en texmexrestaurang och jag älskade det nåt vansinnigt. Faktum är att jag än i dag blir omedelbart trygg och tillfreds av att gå in på en texmexrestaurang, eller bara av att äta en rejäl Taco Dinner, för den delen.

Ja helvete vad längesen det var. Och nu ska jag flytta till en jättestor lägenhet med golvvärme och diskmaskin och hela faderallan och ni fattar vad jag ska säga nu va: att det aldrig, aldrig blir samma sak som med den första lägenheten. Kan man hoppas på att svampmålat blir inne igen tro, myranstolar ger så dålig mysfaktor.

Dag 363. Tiden rinner vidare

Idag lördag har jag

1. Facebookat i tre timmar och blivit irriterad på alla som inte är med i nätverket Sweden eftersom det betyder att jag inte kan titta på deras profiler

2. Facebookat ytterligare fyra timmar och blivit ännu mer irriterad på alla som är med i nätverket Sweden men som ändå inte har åtkomliga profiler på grund av nån slags paranoid och folkskygg inställning de har gjort på sitt konto

3. Ätit pizza.

Fortsätter det så här lutar det åt att fira trettioårsdagen som totalpassiviserad, bukfet stalker med communityvärldens största applikationssamling. Seså släpp in mig på profilen nu.

Dag 364. De äldres humor

Dag nummer 364 har till min förvåning varit en välgörande dag! De fadda känslorna av hopplöshet, identitetsförvirring och skam har knappast undsluppit mig men jag har ändå – och detta är ju trots allt viktigast – jag har ändå känt mig förhållandevis ung idag. Nu befann jag mig i och för sig större delen av dagen i bildningsförbundet ABF:s samlingssal i det ganska så avtändande högkvarteret på Sveavägen omgiven av idel menopauserande damer, men ändå. Snedvriden konkurrens gynnar försvagade individer som mig och bör därför välkomnas, inte sant? Nåväl. För den som undrar var det Författarförmedlingens årliga författardag som gick av stapeln; en slags stelkrampslytt parad bestående av lite svettiga och kanske inte alltid så jätteframgångsrika författare som får tio minuter var att med uppbådande av all tänkbar begåvning och lättköpt charm sälja sig själva till Satans kulturevenemangsproducenter, dvs såna som jag.

Det var nu inte bara det att jag, i egenskap av en av de få i församlingen med nån slags fertilitet i behåll, helt naturligt kände mig som en ovanligt fräsch primör bland de övriga kantstötta vinterpotäterna. Mycket mer tillfredställande och därtill glädjande liksom på ett mer vidsträckt, outforskat plan var upplevelsen av att befinna sig fullkomligt ute i kylan i förhållande till det äldre gardets humor. Min spontana avsmak för denna kollektiva kulturborgartanthumor – för den var verkligen kollektiv, intill masspsykosens gräns - kan möjligen härröras till våra skilda generationers olikhet vad gäller referensramar (om man vill vara snäll), eller möjligen till det faktum att jag just nu befinner mig i en slags självpåtaget autistiskt känslotillstånd i syfte att skydda min stackars själ från åldersångest (troligare) eller, och detta alternativ kommer förmodligen sanningen närmast: äldre människor har en förjävla råusel humor. Sen kan man bara spekulera om huruvida denna brist på begåvad humor hos äldre i sin tur beror på att de på grund av nån gammal god svensk folkhemssjälvtillräcklighet gått miste om en del näringsrika utländska humorinfluenser, eller om de läst för många hjärtliga böcker av typen Tisdagar med Morrie, eller om de helt enkelt lider av en långt gången celldöd i sina åldrade hjärnor.

Det som anbeföll massornas skratt idag var en ovanligt vidrig s.k. estradpoet med finskklingande namn och misstänkt marimekko-utformad kjol i styvt tyg. Hon var en poet av den där typen som vill dikta lätt och jordnära om vardagliga saker med nåt slags snedseglad intention att därigenom på billigast möjliga sätt locka till igenkänning enligt modellen ”alla använder kaffefilter – hey, alltså kommer alla gilla en dikt om kaffefilter”. Lägg till estradpoeternas sedvanliga faiblesse för magstöd, bisarr intonation och överdrivet rullande R så har ni paketet klart för er. Den här finska ordkonstnären hann knappt yttra första meningen:

Hambuurrrrgare harrrr man ju äätit –

innan diverse instämmande mummel och fniss hördes från bänkraderna. När hon sedan fortsatte med att yttra följande pregnanta fras

och hurrr en tunn omelett
brrrränner tungan, läpparna och svalget

hade hon den grånade publiken som i en liten verklighetstrogen ask. Och efter ytterligare ett antal vardagsnära strofer fulla av tappade blomvaser, odiskad disk och charmigt framkastade invektiv vrålade de äldre av skratt och jag kunde förfärad men nöjd konstatera att eftersom jag tyckte detta var mördande dåligt måste jag fortfarande besitta ett ungdomligt sinne för humor.

Det återstår nu att vara uppmärksam på om jag blir successivt tråkigare under återstoden av året.

Dag 365. Du var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come

(...)

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
(W.H Auden).

Ungdom, vila i frid!

I thought that you would last for ever: I was wrong.

Dag 366. Memento Mori. Nedräkningen börjar

Idag är det 366 dagar kvar tills jag fyller 30 år. 366 dagar betyder ett år exakt. Skottår för att vara ännu mer exakt. Den med slutledningskunskaper förstår då att jag därmed blir 29 år idag, den nionde januari år 2008. Detta faktum har - trots att jag, som uttrycket lyder, "umgåtts med tanken" många sömnlösa vargtimmar redan - under dagen kontinuerligt slagit mig i ansiktet som vore det en argsint sköterska på ett misskött vårdboende för dementa. Disch smash disch.

Ja, jag fyller 29 idag, och the final countdown mot 30 har i och med detta börjat. Behöver jag säga att min förestående 30-årsdag fyller mig med grov, grov ångest? Behöver jag säga att jag från och med nu kommer att dra varje andetag ansträngt och långsamt, både för att tyngden på mina axlar är så påtaglig men också för att liksom hejda tiden ett slag innan den sveper med mig i sin unkna dödspust och slungar ut mig i den lägre medelålderns grå öken där jag är dömd att försmäkta utan slackermentalitet, klubbkidambitioner och en endaste hemlig förhoppning om att utses till ungt geni av låt säga, Horace Engdahl?

Neanderthalarna, dessa lyckliga stenålderspuckon, lär i allmänhet ha dött av ålderdom när de nådde 30-årsstrecket. Det var nog lika bra.

Efter (alltför) moget övervägande har jag ändå bestämt mig för att våga möta mina demoner och jag gör det precis som alla andra krisande mobboffer gör nuförtin: i bloggform. Denna blogg, detta halvdant formgivna webbformulär, skall utgöra den formella nedräkningen till min 30-årsdag den 9 januari 2009. Ledord för bloggen TRETTIOÅRSKRIS kommer att vara laddade begrepp som Kris, Döden, Online. Varje dag ska räknas, varje dag ska tas tillvara under detta mitt livs sista år som tjugonånting.

Och med detta sagt förklarar jag härmed detta apokalyptiska år inlett.