Dag 364. De äldres humor

Dag nummer 364 har till min förvåning varit en välgörande dag! De fadda känslorna av hopplöshet, identitetsförvirring och skam har knappast undsluppit mig men jag har ändå – och detta är ju trots allt viktigast – jag har ändå känt mig förhållandevis ung idag. Nu befann jag mig i och för sig större delen av dagen i bildningsförbundet ABF:s samlingssal i det ganska så avtändande högkvarteret på Sveavägen omgiven av idel menopauserande damer, men ändå. Snedvriden konkurrens gynnar försvagade individer som mig och bör därför välkomnas, inte sant? Nåväl. För den som undrar var det Författarförmedlingens årliga författardag som gick av stapeln; en slags stelkrampslytt parad bestående av lite svettiga och kanske inte alltid så jätteframgångsrika författare som får tio minuter var att med uppbådande av all tänkbar begåvning och lättköpt charm sälja sig själva till Satans kulturevenemangsproducenter, dvs såna som jag.

Det var nu inte bara det att jag, i egenskap av en av de få i församlingen med nån slags fertilitet i behåll, helt naturligt kände mig som en ovanligt fräsch primör bland de övriga kantstötta vinterpotäterna. Mycket mer tillfredställande och därtill glädjande liksom på ett mer vidsträckt, outforskat plan var upplevelsen av att befinna sig fullkomligt ute i kylan i förhållande till det äldre gardets humor. Min spontana avsmak för denna kollektiva kulturborgartanthumor – för den var verkligen kollektiv, intill masspsykosens gräns - kan möjligen härröras till våra skilda generationers olikhet vad gäller referensramar (om man vill vara snäll), eller möjligen till det faktum att jag just nu befinner mig i en slags självpåtaget autistiskt känslotillstånd i syfte att skydda min stackars själ från åldersångest (troligare) eller, och detta alternativ kommer förmodligen sanningen närmast: äldre människor har en förjävla råusel humor. Sen kan man bara spekulera om huruvida denna brist på begåvad humor hos äldre i sin tur beror på att de på grund av nån gammal god svensk folkhemssjälvtillräcklighet gått miste om en del näringsrika utländska humorinfluenser, eller om de läst för många hjärtliga böcker av typen Tisdagar med Morrie, eller om de helt enkelt lider av en långt gången celldöd i sina åldrade hjärnor.

Det som anbeföll massornas skratt idag var en ovanligt vidrig s.k. estradpoet med finskklingande namn och misstänkt marimekko-utformad kjol i styvt tyg. Hon var en poet av den där typen som vill dikta lätt och jordnära om vardagliga saker med nåt slags snedseglad intention att därigenom på billigast möjliga sätt locka till igenkänning enligt modellen ”alla använder kaffefilter – hey, alltså kommer alla gilla en dikt om kaffefilter”. Lägg till estradpoeternas sedvanliga faiblesse för magstöd, bisarr intonation och överdrivet rullande R så har ni paketet klart för er. Den här finska ordkonstnären hann knappt yttra första meningen:

Hambuurrrrgare harrrr man ju äätit –

innan diverse instämmande mummel och fniss hördes från bänkraderna. När hon sedan fortsatte med att yttra följande pregnanta fras

och hurrr en tunn omelett
brrrränner tungan, läpparna och svalget

hade hon den grånade publiken som i en liten verklighetstrogen ask. Och efter ytterligare ett antal vardagsnära strofer fulla av tappade blomvaser, odiskad disk och charmigt framkastade invektiv vrålade de äldre av skratt och jag kunde förfärad men nöjd konstatera att eftersom jag tyckte detta var mördande dåligt måste jag fortfarande besitta ett ungdomligt sinne för humor.

Det återstår nu att vara uppmärksam på om jag blir successivt tråkigare under återstoden av året.